Personalism

500 miljoner piskande svansar fram väller, mot ägget, störst av alla mänskliga celler, 
En liten rymdfarkost, styr mot en ofantlig planet, vad som sker i befruktningens ögonblick, är det ingen som säkert vet.

Djupt i buken, skyddad långt därinne, en skör tråd spunnen av kemiskt minne.
Känner livet som spirar, det rusar, värmer och ilar. 
Det vibrerar och gungar så skönt när du går, känner vibrationerna i mina nyformande tår.

Efter fyra veckor börjar mitt hjärta att slå, trots att jag ej är större än en valnöt då. 
Jag, en människa tar form.
Livets gåta är enorm!

Jag hörde din röst och ditt hjärtas slag, det lagrades i mitt minne, för varje ny dag.
Jag en liten flicka, efter fem veckor har jag redan en miljon äggceller, i min ficka.
Här är så skönt och varmt, plötsligt blir allt så hårt och kallt. 
Jag lämnas till att dö i en rostfri potta, värdelös, som en ynklig liten råtta. 
Var detta allt?

Jag fick aldrig känna värmen från ditt bröst, när jag var hungrig eller behövde tröst.
Du fick aldrig se när jag lärde mig krypa och gå, jag hade skrattat och du hade lett emot mig då.

Mamma, varför avbröt du mitt liv?
Du var frisk, du hade ju inte hiv!
Var karriären viktigare än mig?
Eller var jag bara ett oönskat barn, ett misstag, begånget av dig?

Varför fick jag inte en chans som alla andra?
Att få känna kärlek, och även smärta, på jorden få leva, växa och vandra.
Nu är jag på en plats där det är varmt och skönt, där solen skiner och det alltid är grönt.
Ja, det finns en plats i himmelen för sådana som mig, men mamma, i mitt hjärta längtar jag efter dig!
Namnlös, vad skulle jag få heta?
Det får vi aldrig veta!